Raskamraterna är hejare på att söka efter likdelar och knark. Men den spanska vattenhunden Nettis från Dingle har en mer uppnosig smak. Hennes grej är de lyxigaste skaldjuren, och hon är ensam i Sverige om att vara diplomerad ostronspårare.
Nettis kan knappt bärga sig. Benen är proppfulla med spring och glädjehopp, och hennes ivriga pipanden och många vädjande blickar på matte talar sitt tydliga språk – hon kan inte fort nog komma ner till vattenbrynet.
– Hon älskar att jobba. Hon vet var hon är och blir tokig av glädje, säger Marie-Anne Kristensson som äger, tränar och älskar den härligt lurviga hunden Nettis.
De är på väg ner till sin övningssbrygga i Bovallstrand, där det finns en liten ostronodling. Om sanningen ska fram är Nettis för egen del inte ett dugg intresserad av "havets kyssar" – det är godiset i mattes ficka hon vill åt. Men hittar hon ingen av ostronkassarna som döljer sig under ytan – då blir det inget hundmums.
Trots att Marie-Anne har haft hundar i mer än 30 år är hon fortfarande fascinerad över deras sällsamma luktsinne. Ostronen befinner sig en bra bit ner i vattnet men Nettis tar nästan aldrig fel när hon markerar med tassen var de finns. Och när hon senare springer längs strandviken är det bara skal av ostron som hon målmedvetet hämtar in till matte. Alla gamla musselskal, som i mycket större mängd döljer sig i sanden, bryr hon sig inte alls om.
Nettis är bara två år, och har lärt sig rätt metod från början. Men det går faktiskt att lära gamla hundar sitta också. Det är Marie-Anne Kristensson ett levande bevis för.
– Jag är lärd i den gamla skolan att det är med ryck i kopplet som man fostrar hundar. Men jag ändrade mig för 20 år sedan, säger hon och berättar att hon då stötte på den legendariske hunddressören Anders Hallgren för första gången.
– Jag såg direkt hur mycket lättare det gick, säger hon och syftar på hans metod, att det är med positiv inlärning som man bäst når önskade mål.
– Nu använder jag bara beröm. Inga tjuvnyp och inga nej – alla nej kan översättas till ett kommando i stället, säger Marie-Anne.
Att hon och Nettis började med ostronsök var en slump. Marie-Anne, som driver ett hundpensionat och föder upp spansk vattenhund, fick idén när en valpköpare skojade om rasens luktsinne, och sa att "är de så duktiga så kan de väl hitta ostron också".
Det vågade Marie-Anne inte riktigt tro, men prövade för skojs skull med att kasta ner några tomma skal i vattnet. Sedan började hon på allvar, och vände sig till Hundcampus i Hällefors för att träna med hjälp av proffs. Det klarade Nettis galant, och erhöll i höstas sitt diplom. Nu är målet att få henne att skilja mellan tomma skal och levande ostron. Lär hon sig det skulle hon kunna användas för att lokalisera nya ostronbankar från en båt. I dag måste man skicka ner dykare i jakten på nya fyndplatser. Nu söker Marie-Anne efter en kontakt med en dykare som hon kan samarbeta med för att träna Nettis.
– Min dröm är att kunna gå i tidig pension och sedan bara få jobba med hundar, säger hon.
Text och foto: Eva Ahlstrand Berkland
Fakta spansk vattenhund:
Perro de agua Español: Har funnits i Spanien sedan urminnes tider. Är en arbetande hund som fortfarande används som herde- jakt- fiske- och vakthund, men har även fått nya arbetsområden som sök- räddnings- och gränshund. 1997 kom de två första exemplaren till Sverige. Här används den mest som sällskapshund.
Fakta ostron:
Ostron tillhör vattenägaren ut till 200 meter från strandlinjen. Utanför den gränsen, liksom runt öar som är mindre än 100 meter långa, får svenska medborgare plocka ostron.
Källa: Fiskeriverket